STREETFLICKA

När ljuset släcks blir det först knäpptyst. 1 sekund..2 sekunder. Markus kommer ut på scenen. Publiken börjar skrika. Tätt efter kommer Martin & Sami. Sist kommer allas vår Jocke och alla börjar vråla. Vinkar till publiken och Jocke ler på det där sättet bara den mannen kan. Sedan drar de igång med magnifika Vy från ett luftslott. Jag & Anna fotar från första stund, och det är väl där som mina foton slutar..nej inte riktigt. Några till blev det väl. Men mina händer ville inte hålla i en fucking kamera. Dom ville klappa, vinka och forma hjärtan med resten av kentfansen. Efter den första låten följer en rad fantastiska låtar, Max 500, Genration Ex, Kevlarsjäl, Pojken med hålet i handen, Romeo återvänder ensam, Musik non stop, Kärleken väntar...plus flera hundra till. Kändes det som, iallafall. Ville stanna där förevigt, i känslan, i Jockes ögon och vackra röst, i hoppandet med alla skrikande fans, i tårarna blandat med svettdroppar.. underbart. Efter vackra Ensammast i Sverige säger Jocke med crew 'tack för ikväll' & lämnar scenen med klappande publik. Efter ett par minuter som kändes som en evighet kommer de ut igen, Joakim denna gången med glittriga jeans. Jävlariminlåda vad fina dom var. Efter 2 extranummer säger han 'Då var det dags för la grand finale...ni vet den där låten med flygplanen.' Publiken exploderar men tystnar sedan lite när introt börjar med de softa trummorna...Grabbarna bränner av en fantastisk 747 och går sedan ut igen. Publikhavet där jag & Anna står mitt i, klappar och klappar tills händerna svider. De kommer tillbaks igen, Jocke tar den akustiska och ställer sig. Börjar spela introt till Mannen i den vita hatten, publiken brister och tjuter som galna. Den vackraste sång som någonsin skrivits och kent leverar den perfekt live, det finns liksom inte ord nog. Det saknas också ord för hur bra kent är. Bäst. I Sverige. I världen. Bäst!